”DÄR DET INTE TYCKS FINNAS NÅGON RYMD, VET VI INTE LÄNGRE VAD RYMD ÄR. TRO MIG RYMDEN FINNS DÄR, DEN GER EN EN CHANS ATT FÖRNYA SITT SÄTT ATT VARSEBLI DEN, SAK SAMMA PÅ VAD SÄTT, PSYKISKT, SOMATISKT ELLER PÅ SÄTT SOM INNEBÄR UTVIDGNINGAR AV DET ENA ELLER DET ANDRA. Folk frågar fortfarande efter definitioner, men det står alldeles klart nu att ingenting kan definieras. Allra minst konsten, dess syfte mm. Vi är inte ens säkra på morötterna.” Så John Cage 1965*.
Nu Astrid Sylwan 2010.
Hennes målningar förefaller abstrakta, ja, icke-föreställande, men så snart jag påstått det sätter sig orden i vrångstrupen.
Läs om citatet av Cage ovan och upptäck de reella mellanrum bilderna fylls av. En sådan rymd förutsätter högst påtaglig objektivitet; åtminstone en stark förnimmelse av föremålsvärlden och dess sken. Utan den ingen rymd, och här är hon nog ute på uppdrag i Cages efterföljd, att ta en chans att varsebli det förbisedda. Det man ser förbi.
På samma vis tänker de flesta av oss inte på händerna som fyller en konsertsal med applådåskor.  Conclusions I, 2010. © Astrid Sylwan/BUS 2010. Astrid Sylwans målningar är fyllda av klanger. Där är färgernas förtätning förstås. Rött, blått, blandat svart, grönt förs samman i nyanser som vibrerar. Strukturer flätas med vertikala band som möter rundlar, droppformer uppstår av tyngdlagen. Spänningar bor i spelet mellan de olika formerna. Och hon lyckas alltid med det alkemiska konststycket att förvandla ett avgränsat antal betydelsebärare till skimrande, svindlande rum. Färgerna spelar rent och klart i en tomrymd, trots att varenda kvadratcentimeter egentligen är belamrad. Överskärningarna borde gnissla mot varandra. I stället fylls kompositionerna av luft. Därför tänker jag på klang och ljud.
Hon frammanar rum, där bilderna varken har början eller slut, samtidigt som de undvikit den mer tekniska konkretistiska lösningen av ett ständigt skiftande mångrum. Hennes rum liknar då mer den samtida elektroniska musikens återkommande loopar, figurer som upprepar sig, men med reservationen att i hennes fall låter sig inte ett enstaka motiv avgränsas; där avskiljer hon sig inte bara från konkretism men i lika hög grad från minimalismen. Det är lätt föreställa sig målningarna som grafiska partitur, eftersom de både är öppna och bestämda i sina uppenbarelser. | Den öppna rymden bjuder in till att med blicken ströva runt och då känner jag alla hörn och realiteter i bilden – de som inte först märks. Det går också att röra sig med hörseln, eftersom det sinnet nästan mest av alla definierar rum åt oss. Kom ihåg John Cages besök i det förment ljudlösa och ekofria rummet. Det var bebott av svaga ljud, som han snart förstod var hans nerv- och blodsystem.
Så föreställer jag mig också är fallet med Astrid Sylwans målningar. Undanglidande, alldagliga ting som lämnar mellanrum efter sig. Pauser mellan andetagen skulle jag metaforiskt kunna påstå.
Det rör ett lugn som behärskar bilderna. Som en förväntan, något passerat, där kommande pockar på. Om något är utmärkande för det jag tidigare kallade loopar i Astrid Sylwans bildvärld är det just detta, en stillhet, där figurationen framträder med skarpa konturer i hela sin skepnad. Det oöverblickbara blir för ett ögonblick synligt. Så snart blicken börjar röra sig inser betraktaren det bedrägliga i detta, eftersom bilden bara behöver minsta rörelse eller beröring av sinnena för att starta ett naturligtvis oöverblickbar kontrapunktisk konglomerat av stämmor. Precis på gränsen ibland till bruset. I alla led, inte minst djupled, vilket ger målningarna karaktären av att jag kikar in i något mycket större.
Det finns en märklig egenskap i denna formvärld. Varje enskildhet kvarstår som enskild i det hela. Där är inga puzzlebitar eller bildflätor. Det enda som så att säga rimmar med varandra är färgerna i sin rikedom av nyanser, där naturligtvis det mörka är lika fyllt av ljus som det klaraste. Formernas färger blir som reflexer som söker mottagare. Ett skimrande rum är följden. Samtidigt skymmer formerna varandra; det handlar mer om det än överskärningar, faktiskt. Några får finna sig i att bara delvis exponeras, men ändå vara starka, bärande, rörliga. Att finna styrkan i den enklaste form och lyckas behålla den, det är som i tillståndet mellan dröm och vaka, där nattens realiteter långsamt täcks över av gryningsrummets så bekanta uppsättning av föremål.
Då är den halvt vakne särskilt vaksam på ljud; inte det enskilda, inte slingan, linjen eller ens melodin, men desto mer på den susande helhet som får tonfärg av snurrande frasrester i det ännu sömndruckna minnet.
Det är ingen handfast uppgift att måla rum som är paralleller till sådana uppenbarelser.
Det kräver lyhördhet, lugn och intensitet på samma gång.
Och en risktagande känslighet för färgers nyanser.
Så Astrid Sylwan. Thomas Millroth * John Cage, DAGBOK: Hur man ska förbättra världen (du kommer bara att göra saker och ting värre), broschyr, översättning Ilmar Laaban, 1965.  In Between Rain, 2010. © Astrid Sylwan/BUS 2010. |
