Jörgen Svensson är född 1958 i Skoghall, Värmland, men numera bosatt i Göteborg. 1996-2002 var han professor på Konsthögskolan Valand och 2002-06 professor vid Konstakademien Trondheim.

Flera av Svenssons verk har varit projektbaserade i en social och politisk kontext. Han har beskrivits som en svensk pionjär inom detta konstnärliga fält.

Jörgen Svensson har tidigare bland annat uppmärksammats för sin tid som kulturrådgivare åt dåvarande kulturminister Margot Wallström (1995), ett uppdrag till vilket han förhöll sig som ett konstprojekt och där hans dagboksanteckningar senare resulterade i Vi, ett multimediaverk i bild, text och musik.

Stor uppmärksamhet fick även hans projekt Regeringsmiddag (1994), då han bjöd in delar av den svenska regeringen till en restaurang i Stockholm för att äta middag med allmänheten. I samlingsutställningen Amateur/Eldsjäl på Göteborgs konstmuseum, 2000, lät han bland annat montera texten Pizzeria i brons på museets fasad. Han har också skrivit radioteater. Radiopjäsen Intagningen var ett samarbete mellan kulturradion P1 och Radioteatern. 2000 initierade och organiserade Svensson Public Safety, ett totalmöte mellan den internationella samtidskonsten och den lilla bruksorten Skogshall i Värmland. Det blev en konstutställning och seminarium samt en dokumentärfilm som visades i SVT. Under perioden 2006-2008 organiserar han Neighbourhood Secret, ett internationellt konstprojekt i Stavanger i Norge. Projektet är det största konstprojektet inom ramen för det europeiska kulturhuvudstadsåret som tar plats i Stavanger 2008.

Inför utställningen på Kristinehamns konstmuseum låste Jörgen Svensson in sig på museet tillsammans med Kristinehamns kommunchef Lennart Fräjdin. De två vistades ett dygn på museet och händelsen dokumenterades och ingick i utställningen.

Jörgen Svensson och Staffan Mossenmark, Harry och Hugo. © Jörgen Svensson/BUS 2007.

Nedan följer ett utdrag från ett samtal mellan intendent Stefan Westling och Jörgen Svensson senhösten 2006.

Stefan: Varför låser du in dig med vår kommunchef?

Jörgen: Jag är intresserad av människors visioner och bilder av vilka vi är och vart vi ska gå, hur vi tillsammans formerar oss i dessa olika visioner. Lennart, som jag bara träffat en enda gång som hastigast, och jag är jämngamla. Vi är båda män. Helt säkert har vi en hel del gemensamma referenser och erfarenheter. Våra olika yrkesval till trots, kan man också se ett slags engagemang och intresse för samhällsfrågor, ändå ser våra ingångar och förmodligen även utgångar helt olika ut. Detta intresserar mig. Sedan finns det ju givetvis referenser till konsthistorien. Konstnären Joseph Beuys låste in sig i ett galleri i New York med en prärievarg. Det verket var ett slags försoningsritual i problematiken med den europeiska erövringen av den nordamerikanska kontinenten. I det ljuset kan dygnet på Kristinehamns konstmuseum ses som en personlig närstudie i problematiken mellan konst och politik. Frågan är väl bara vem som här är vargen. Men man kommer heller inte undan en mer nutida referens som Big Brother och andra liknande dokusåpor som handlar om att isolera sig för ett visst syfte.

Stefan: Vad förväntar du dig ska hända under dygnet på konstmuseet?

Jörgen: Svårt att säga, eftersom vi inte känner varandra antar jag att det till en början blir en del undersökningar kring vem som ska vara vargen. Det brukar inte sällan bli så när två främmande män tvingas samman. Lennart Fräjdin är ju också före detta major. Dom brukar ju kunna peka med hela handen. Men jag hoppas vi ska kunna tränga in i varandras olika bevekelsegrunder för samhällsfrågor. Tydliggöra våra olika världar men också det vi har gemensamt. Lite intressant är att vi båda är på hemmaplan men ändå inte. Det hela utspelar sig ju i den kommun där Lennart är chef. Konstmuseet är också en del i den organisation som han basar över. Men konstmuseet sett i ett kontextuellt perspektiv är ju min hemmaplan.

Jörgen Svensson, Hemfolket. Foto: Daniel Löfvenborg.

Stefan: Du har ju mestadels arbetat med konst utanför gallerier och museer, det som ibland kallas för den vita kuben. Vad är skillnaden att arbeta på det sättet?

Jörgen: Det är stor skillnad. Jag har separerat dessa två förhållningssätt ganska tydligt i mitt konstnärskap. Jag är också av den meningen att det är svårt att göra bra relationella verk i den vita kuben, av många skäl. Den typen av verk fungerar bäst utanför institutionerna. Det är också betecknande att den kritik som har riktats mot den relationella konsten har tagit avstamp i de relationella verk som gjorts på konstinstitutioner. I början försökte jag upprätthålla båda världarna för jag tycker verkligen om gallerirummet och konsthallen. Men i och med att projekten tenderade att bli allt större och mer komplexa så fick jag mer eller mindre avstå från galleriutställningar. De utställningar jag har gjort i den vita kuben har nästa alltid handlat om bilder eller installationer. Visualiseringen har varit viktig där. Sedan finns det naturligtvis starka band vad det gäller själva innehållet mellan de projektbaserade verken och bilderna eller installationerna. Jag gjorde en installation på Moderna museet som gav möjlighet för ett publikt deltagande men verket var inte baserat på det. I huvudsak var det en ljud och ljusinstallation.

Stefan: Vad kan du säga om innehållet?

Jörgen: Jag är väl som alla andra konstnärer väldigt upptagen av de erfarenheter man fick under uppväxten, som i mitt fall skedde i den lilla bruksorten Skoghall. Det var också i en brytningstid i Sverige. Tanken på det svenska folkhemmet är oerhört starkt hos många även idag. Men i en reell mening försvann den för länge sedan, om den ens har funnits. Mycket förkortat och förenklat skulle man kunna sammanfatta det hela med individens förhållande till gruppen och tvärtom. Skoghall som ort är egentligen ointressant men fungerar fortfarande för mig som en bas för det tankegods som jag rör mig inom.

Stefan: Vad kommer du mer att visa i utställningen på Kristinehamns konstmuseum?

Jörgen: Jag kommer att visa en del film, men inte film i vanlig bemärkelse utan mer film som scenografi eller rekvisita. Men i huvudsak blir det broderi. Men även här handlar det inte om broderi i vanlig bemärkelse. Jag broderar med färg. Det är en teknik som jag arbetat med sedan början av 90-talet. Ville då hitta ett mer textilt utryck som också närmade sig konsthantverk än rent måleri. Jag är uppväxt med konsthantverk och har aldrig förstått mig på den hierarki som finns mellan konst och konsthantverk . Det har definitivt blivit bättre. I början av 90-talet då jag började tyckte många det var en degradering från det rena måleriet. Har sällan visat de här arbetena men tänkte att det kanske var dags nu i större skala.

Jörgen Svensson, Hemfolket. Foto: Daniel Löfvenborg.