Gunvor Nelson är en av de mest betydande och originella kvinnliga filmarna inom den amerikanska avantgardefilmtraditionen. Hon växte upp i Kristinehamn men lämnade hemstaden för studier i Kalifornien där hon inspirerades av den gryende experimentfilmkulturen i och runt San Francisco, the Bay Area, som området kallas. Nelson, liksom de andra kända filmarna vid den här tiden, Bruce Baillie, Bruce Connor, Robert Nelson (hennes dåvarande man) började sin bana som konstnärer. Måleri, skulptur, fotografi, teater och performance var lika givna verksamhetsområden som film. Det var just den här förutsättningslösa inställningen som gjorde att de amerikanska 60-tals filmarna blev så betydelsefulla. Inget var främmande. Allt var möjligt.  Stillbild från NATURAL FEATURES times 3, 2011. © Gunvor Nelson Nelsons eget konstnärskap bär samma kännetecken. Hon har alltid grävt där hon står. På samma nyfikna och fördomsfria sätt, om hon sedan befunnit sig i sin egen trädgård i Kristinehamn som i True to Life (2006) eller skildrat en striptease-akt som i Take Off (1972). Den nelsonska upptäckarglädjen är ofta kryddad med en absurdistisk humor, men det fördomsfria och sensitiva seendet har också sina smärtpunkter. Känsloknutar som hon skildrat som mest omutligt i sin hyllning till sin mor på hennes dödsbädd i Time Being (1991) och i Red Shift (1984), ett familjedrama om närhet och distans där förhållandet mellan mor och dotter är i blickfånget.
| Det är svårt att sammanfatta Gunvor Nelsons konstnärskap. Det spänner över 50 år och omfattar inte bara film och video, utan även fotografi och måleri. 20 år av den tiden verkade hon som lärare i film vid ansedda San Francisco Art Institute, ett arbete som präglat generationer av filmare i och utanför USA. Hennes lyhördhet och det att hon i sitt konstnärskap följt och skildrat sitt eget liv, dess rytm och skiftande livssituationer, gör att det är en mångfacetterad kvinna som stått bakom kameran. De tidiga filmerna har ett starkt kvinnopolitiskt drag i sitt fokus på den yngre kvinnans vara. Ett stråk som kulminerar i den kroppsligt-existentialistiska Moons Pool (1973). Den egna familjen har också alltid varit betydelsefull för Nelson och gett upphov till hennes kanske mest populära och expressiva filmer, börjande med porträttet av dottern Oona i My Name is Oona (1969), för att nå sitt slut med porträttet av modern i Time Being. Utställningen på Kristinehamns konstmuseum följer upp det stråk som Nelson etablerar på 80-talet i sina collagefilmer. Det hela börjar med Frame Line (1983), en ambivalent skildring av Stockholm och Sverige där Nelson förundras över det land som både är så nära och avlägset på samma gång. Härifrån inleds ett långt upptäckararbete som resulterar i ett antal filmer som är helt befriade från alla filmiska konventioner. Arbetet kulminerar i Natural Features (1990), den film som nu bearbetas digitalt, klippts om till en triptyk och förlänats med ett Nelsonskt ljudlandskap. Kristinehamns konstmuseum har glädjen att vara först ut med att visa flera nya verk av Nelson. För två decennier sedan återvände hon till Sverige. Det tog ytterligare ett decennium för den svenska konstscenen att upptäcka vem som kommit hem. Och nu efter en ny renässans i Sverige är det äntligen dags för den samtida Nelson. John Sundholm
Lektor, Karlstads Universitet/Filmvetenskap |
