Nedan följer ett utdrag från ett samtal mellan intendent Stefan Westling och Pia Wergius hösten 2009. Stefan: Sedan 15 år är du verksam i Holland med Amsterdam som bas. Du kom först dit som utbytesstudent vid Gerrit Rietveld Akademins smyckeavdelning från metallinjen på Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. Efter ett år så bytte du avdelning och började på den audiovisuella linjen och började arbeta med videofilm. Hur kommer det sig att du bytte inriktning och dessutom tog ett så, till synes, stort steg i valet av teknik? Pia: Redan på smyckeavdelningen var det så att mina arbeten inte nödvändigtvis mynnade ut i smycken i traditionell bemärkelse. Det var inget konstigt med det men jag kände mig begränsad när jag i min konstnärliga utövning förväntades förhålla mig till kroppen och smycketraditionen. Ett exempel som tangerar gränsområdet var när jag gjorde myror av karamelliserat socker som man kunde lägga på huden – en förgänglig utsmyckning. Efter att jag bytt avdelning fortsatte jag att arbeta med tankar kring vår egen bräcklighet och skulpterade ut ansikten ur äpplen, för att låta dem torka och skrumpna ihop. Ansiktena rynkades allt eftersom de torkade på utsidan och ruttnade inifrån. En fascinerande process som resulterade i små egendomliga och illmariga ansikten. När jag senare gjorde videofilmen Perenboom (Päronträd), som också visas på utställningen, så hade funderingarna kring åldrandet fått mig att tänka på ändligheten, gränsen mellan liv och död. Jag arbetar utifrån teman som väcker min nyfikenhet och de har tagit mig med på en vandring genom olika discipliner och tekniker. Tekniken har för mig haft underordnad betydelse. Den har jag lärt mig allteftersom det visat sig nödvändigt.  The Top of Another Mountain, 2001. © Pia Wergius. Stefan: Det narrativa, det berättande, är centralt i dina verk. Dina verk har visats i utställningar och på festivaler runt om i världen. Hur fungerar ditt uttryck på andra kontinenter och i andra kulturer än din egen? Pia: Olika kulturer har ju förstås olika sätt att tyda och tolka bild och text. Men den största skillnaden ligger inte i hur verken uppfattas, utan hur en kultur relaterar till en konstyttring. Reaktionerna man får säger mycket mer om dem och deras kultur än om det arbete man själv visar. I Japan till exempel är det oartigt att inte se klart på en video. Man skall ta sig tid och visa respekt. Därför kan man som västeuropé få känslan av att alla sitter och tittar andäktigt på ens film, när de i själva verket bara sitter av tiden för att inte bryta artighetskoden. Det som är mycket fint med de japaner jag mött är att de haft förmågan att närma sig berättelsen på olika plan. De kan komma med underbara liknelser och små detaljer från vitt skilda håll men som är högst relevanta för kärnan i det man vill säga. En helt motsatt erfarenhet fick jag i New York när jag pratade med en galleriägare som var mycket förtjust i en av mina videofilmer. Vi hade samtalat länge om den och om lite av varje, när har frågade mig vad videon handlade om. Han hade bara uppfattat underhållningsvärdet i den filmen och väntade sig nu att jag skulle sufflera honom med videons djupare mening helst i form av en slogan. I Frankrike tycker jag mig märka att de tar till sig konst i första hand utifrån den personliga upplevelsen, för att sedan dra filosofiska eller konsthistoriska paralleller. Det som jag tycker jag lärt mig genom att visa mina filmer i olika kulturer, är att den narrativa delen är det som publiken kan relatera till oberoende av kulturell bakgrund.  Magic Hour, 2003. © Pia Wergius. Stefan: Du skriver en hel del och säger själv att du har en hunger att formulera dig och hitta olika nyanser i skrivandet. Manuset är en utgångspunkt i det som senare skall bli det färdiga verket. Hur fungerar det då att ofta använda ett annat talat/skrivet språk än ditt eget modersmål? Pia: Den största skillnaden för mig mellan de två språken är att jag upplever en djupare känslomässig relation till det jag skriver när jag skriver på mitt modersmål. Orden ingår i ett större sammanhang, en begreppsvärld som jag förstår kroppsligt och inte bara med hjärnan. Men konstruktionerna kring en historia handlar ju om flera olika plan. Jag har formats konstnärligt i en annan kultur och utvecklats i samtal på engelska och holländska. Det är de här olika delarna av mig själv som jag nu försöker knyta ihop. | Stefan: Ett viktigt verktyg i ditt skapande är ju kameran, som är ett tekniskt ganska komplicerat verktyg. Hur är ditt förhållande till detta redskap? Pia: En videokamera är ju relativt lätt att hantera i jämförelse med en riktig filmkamera. Jag är en ganska teknisk person men kastar helst bort manualen så fort jag öppnat lådan. Kameran är ögat genom vilket jag kan tala i bild. Så upplever jag det. En stor del av mina filmer uppstår i kompositionen av dessa bilder. I kameran får man svaret svart på vitt om ens idé håller eller ej. När jag gör lite större produktioner försöker jag jobba med en kameraman. Det är mycket intressant men också svårt att komma i linje med varandras bildspråk. När allt fungerar tycker jag att det är underbart med den frihet som det ger mig att koncentrera mig på regin istället för att hålla ordning på var skärpan ligger.  Visions of William Living, 2007. © Pia Wergius. Stefan: Dina verk kan upplevas som att de vill få oss att tappa greppet för en stund och ifrågasätta våra föreställningar? Är detta något som du medvetet försöker skapa och i så fall varför? Pia: Jag tror att det är en mänsklig drivkraft att organisera sig själv, sitt liv och sina tankemönster så att man får en viss överblick och har kontroll. Jag märker att jag gör det själv och ett återkommande tema i mitt arbete är just den inrutade verkligheten i förhållande till något som får den på glid. Finns det en källa till min egen inspiration så mynnar den i det tyngdlösa tillstånd man befinner sig i när man förlorar fotfästet och förmodligen drattar på ändan. Just i det ögonblicket är allt möjligt. Jag hoppas beröra människor i deras uppfattningar och perception. Jag vill få folk att sväva ut i mina mer eller mindre trovärdiga scenarion och kanske starta en ny tanke eller ett nytt förhållningssätt. Visst är det en medveten provokation men jag avkräver inget ställningstagande. Jag artikulerar alternativ utan att lämna ett facit.  Generositeten, 2009. © Pia Wergius. Stefan: Vad kommer du att visa i utställningen på Kristinehamns konstmuseum? Pia: För att ge en inblick i mitt konstnärskap visar jag sex stycken videofilmer som spänner över en längre tidsperiod. Perenboom (Päronträd) är från 1997, och en av mina första videofilmer. Typiskt för denna video är de två parallella ljud och bildspåren och hur de samspelar med varandra. Sketch for Angels (Skiss för änglar, 2000) kanske får en extra dimension för den svenska publiken i förhållande till den internationella scenen. Denna video har för övrigt nått fler länder och kontinenter än jag själv satt foten på. Varje jul så länge jag kan minnas har jag, liksom resten av det svenska folket, suttit bänkad framför SVT:s Disney. Från år till år har jag övat mig på att kunna sjunga precis så som de hjälpande mössen i Askungen. ”En dröm ger åt tanken vingar... den blir verklig då...” Jag minns också hur jag som barn sjöng för full hals när jag var ensam och rädd. Som för att mota bort det hemska. Den här videon stannar upp och vilar i rädslan inför ett definitivt slut. The Top of Another Mountain (Toppen på ett annat berg, 2001) filmade jag i ett bergsmassiv i södra Polen. En man som sitter fast i ett sopberg skjuter omkring sig med ett gevär för att skydda det som blivit en del av honom själv. Magic Hour (Blå timme, 2003) filmade jag under en arbetsvistelse i Montreal, Canada. I den här videon hör vi en kvinna som med sin ljusa stämma tar med oss på rundvandring på en kaninfarm för trollkonstnärer. I bild ser vi två män i väntan på förvandlingens ögonblick. Visions of William Living (William Livings visioner, 2007) har jag gjort i samarbete med konstnären Arjen de Leeuw. Vi lämnade in idén till en tävling och vann första pris som innebar att vi fick pengar till att producera videon. Det var ett helt nytt steg för mig att samarbeta på det här viset. Vi har båda skrivit texten och tänkt ut scenerna, arbetat med regin, filmat och redigerat. Man kan säga att vi arbetade i stereo rakt igenom vilket var en ganska tidskrävande men rolig erfarenhet. William är en arkitekt som inte låter sig begränsas av det som är svårt att praktiskt genomföra. Hans visioner går över gränsen för vad som kan kallas moraliskt riktigt. Som åskådare får vi själva visualisera hans visioner. Skogen runt omkring och myror som kryllar, fungerar som en motpol till hans tankeexperiment – dessa hjärnlösa insekter, i färd med att bygga på sina enormt komplicerade byggnadsverk. Generositeten (2009) som är mitt senaste arbete, filmade jag under min vistelse på Iaspis i Stockholm. Vi möter en situation där en välvillig handling skördar två offer. Invigningtal och intervjuer från vernissagen (Youtube)
Text av Bas Heijne, publicist, författare och översättare (PDF).
|
