Nedan följer ett utdrag från ett samtal mellan museichef Anna Svensson och Stig Olson våren 2003.
Anna: Berätta om depositionen du gjort på Kristinehamns konstmuseum.
Stig: Tanken är att samlingen ska visa verk från olika perioder i mitt konstnärskap, från 1960-talet och framåt. Urvalet består av olika motivkretsar jag har arbetat med: Fröding, självporträtt, ”en bär en annan”, grottbilder och slutligen grafik. Grafiken har motiv bland annat från Gotland och några verk från sjuttiotalet har miljöpolitiska budskap.
Signe och Gustaf, 1999. © Stig Olson/BUS 2009.
Anna: Hur arbetade du med Frödingtemat?
Stig: Jag ville skildra Frödings kvinnosyn, hans beroende av Signe Trotzig, hans förtvivlade nätter; symboliska bilder med mörka fåglar och slingriga hydror. Andra bilder handlar inte om Fröding som person utan hämtar motiv från hans dikter. Men jag har inte illustrerat dikterna i traditionell mening, utan ofta har jag fått en association eller inre bild av en rad i dikten och då har jag genast börjat arbeta. Det finns så många bilder i Frödings dikter att det är svårt att hinna med! Jag jobbade i fyra år med Fröding – läste och läste och hade svårt att släppa honom. Hans dikter är så allmängiltiga, de väcker liv i ens egna minnen och erfarenheter.
Anna: Det har påpekats att Frödingporträtten har stora likheter med dina självporträtt.
Stig: Allra första gången någon sa det till mig blev jag förvånad, men jag såg själv att det var så och det kändes faktiskt bara positivt. Sedan dess har jag jobbat medvetet med detta i porträtten.
Anna: I dina 70-talsbilder gav du uttryck för ett starkt miljöengagemang.
Stig: Ja, jag gjorde en hel utställning kring miljöproblem. Jag bodde med familjen i Katrineberg på Närkeslätten och var väldigt upprörd över att LKAB och Boliden planerade att börja bryta uran i trakten. Miljötemat jobbade jag med i flera år.
Anna: På 1990-talet arbetade du med idrottsbilder under en period.
Stig: Det var i skarven mellan två mer allvarliga teman. Det började med att jag tillfrågades av Rackstadmuseet att göra en serie bilder till en idrottsutställning. Det ledde i sin tur till att jag fick flera beställningsuppdrag, bland annat från Värmlands Idrottsförbund. Nu sitter idrottsbilderna på Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Det känns bra, där har bilderna hamnat i rätt sammanhang. Många av dem som går på hockey kanske inte är vana att gå på konstutställningar, men de kan tilltalas av rörelsen och uttrycket hos min boxare eller känna igen en Björn Borg-serve.
Anna: Hur väcktes ditt intresse för konsten?
Stig: Ivern att rita, som alla små barn har, slutade inte hos mig. Ofta dödas den där lusten effektivt när barnen börjar skolan. Men min första lärarinna, Ebba Karlsson, var även målarinna och hon uppmuntrade mig mycket. Hon lät mig måla med gouache, hon satte upp blomsterstilleben åt mig – hela tiden matade hon mig med nya uppgifter. Även efter småskolan fortsatte hon hålla kontakten. Så småningom började jag i konditorlära. Då gick Ebba Karlsson in i min mammas hattaffär och sa att jag borde få åka till Stockholm och studera.
