Image

Den deposition som konstnären Stig Olson tidigare ställt till Kristinehamns konstmuseums förfogande har nu gått över till en donation. Det är med stor glädje som vi tar emot denna representativa samling verk och vi manifesterar detta genom att visa en utställning med donationen i sin helhet.

Donationen som består av ett 60-tal verk, skapade under perioden 1973-2000, kommer att utgöra en av stöttepelarna i museet samling.

De utvalda konstverken ger en bra bild av de olika motivkretsar som Stig Olson arbetat under åren. Här finns 70-talets kritiska miljöbilder, grottbilder, Fröding, änglar, hundarna och så förstås självporträtten.

Donationen visar också de olika konstnärliga tekniker han valt att arbeta med för att gestalta sina idéer och teman. Olson är i grunden tecknare och grafiker, men han är också en kraftfull målare. Genom åren har han utvecklat en egen, särpräglad collageteknik.

I anslutning till utställningen produceras en rikt illustrerad utställningskatalog. Stefan Nilson, konstkritiker, och Bengt Berg, författare bidrar med texter. Förordet är skrivet av Johan Magnusson, intendent för samlingen.

Image
Självporträtt med papegoja, 1999. © Stig Olson/BUS 2009.

 

Nedan följer ett utdrag från ett samtal mellan museichef Anna Svensson och Stig Olson våren 2003.

Anna: Berätta om depositionen du gjort på Kristinehamns konstmuseum.

Stig: Tanken är att samlingen ska visa verk från olika perioder i mitt konstnärskap, från 1960-talet och framåt. Urvalet består av olika motivkretsar jag har arbetat med: Fröding, självporträtt, ”en bär en annan”, grottbilder och slutligen grafik. Grafiken har motiv bland annat från Gotland och några verk från sjuttiotalet har miljöpolitiska budskap.

Image
Signe och Gustaf, 1999. © Stig Olson/BUS 2009.

Anna: Hur arbetade du med Frödingtemat?

Stig: Jag ville skildra Frödings kvinnosyn, hans beroende av Signe Trotzig, hans förtvivlade nätter; symboliska bilder med mörka fåglar och slingriga hydror. Andra bilder handlar inte om Fröding som person utan hämtar motiv från hans dikter. Men jag har inte illustrerat dikterna i traditionell mening, utan ofta har jag fått en association eller inre bild av en rad i dikten och då har jag genast börjat arbeta. Det finns så många bilder i Frödings dikter att det är svårt att hinna med! Jag jobbade i fyra år med Fröding – läste och läste och hade svårt att släppa honom. Hans dikter är så allmängiltiga, de väcker liv i ens egna minnen och erfarenheter.


Anna: Det har påpekats att Frödingporträtten har stora likheter med dina självporträtt.

Stig: Allra första gången någon sa det till mig blev jag förvånad, men jag såg själv att det var så och det kändes faktiskt bara positivt. Sedan dess har jag jobbat medvetet med detta i porträtten.


Anna: I dina 70-talsbilder gav du uttryck för ett starkt miljöengagemang.

Stig: Ja, jag gjorde en hel utställning kring miljöproblem. Jag bodde med familjen i Katrineberg på Närkeslätten och var väldigt upprörd över att LKAB och Boliden planerade att börja bryta uran i trakten. Miljötemat jobbade jag med i flera år.


Anna: På 1990-talet arbetade du med idrottsbilder under en period.

Stig: Det var i skarven mellan två mer allvarliga teman. Det började med att jag tillfrågades av Rackstadmuseet att göra en serie bilder till en idrottsutställning. Det ledde i sin tur till att jag fick flera beställningsuppdrag, bland annat från Värmlands Idrottsförbund. Nu sitter idrottsbilderna på Löfbergs Lila Arena i Karlstad. Det känns bra, där har bilderna hamnat i rätt sammanhang. Många av dem som går på hockey kanske inte är vana att gå på konstutställningar, men de kan tilltalas av rörelsen och uttrycket hos min boxare eller känna igen en Björn Borg-serve.


Anna: Hur väcktes ditt intresse för konsten?

Stig: Ivern att rita, som alla små barn har, slutade inte hos mig. Ofta dödas den där lusten effektivt när barnen börjar skolan. Men min första lärarinna, Ebba Karlsson, var även målarinna och hon uppmuntrade mig mycket. Hon lät mig måla med gouache, hon satte upp blomsterstilleben åt mig – hela tiden matade hon mig med nya uppgifter. Även efter småskolan fortsatte hon hålla kontakten. Så småningom började jag i konditorlära. Då gick Ebba Karlsson in i min mammas hattaffär och sa att jag borde få åka till Stockholm och studera.

 

Anna: Berätta om studietiden.

Stig: Jag började på Beckmans och studerade till illustratör. Efter utbildningen gick jag runt med min mapp och försökte få uppdrag, men de etablerade illustratörerna hade i princip tagit hela marknaden. Jag hade redan en familj att försörja och måste ha inkomster. Då började jag jobba hos Harry Moberg i Kristinehamn som lärling. Vi stod bredvid varandra och gjorde grafik. Det var Harry som lärde mig att måla. Så kom jag in på Mejan och gick två år och studerade grafik.


Anna: Tillsammans med Harry Moberg reste du till Frankrike?

Stig: Harry brukade åka till Frankrike och när jag 1962 fick konstföreningens stipendium frågade jag om vi skulle resa dit tillsammans. Vi var där i tre veckor. Han trivdes och köpte ett hus i Goult. Sven Holm, Harry och jag åkte därefter dit varje år på våren. Sven köpte så småningom också ett hus i Frankrike. Själv köpte jag ett hus på Gotland 1967, och sedan dess har jag årligen åkt för att måla på Gotland. Moberg, Holm och jag målade nog ganska lika under en period. Harry var ju realist och landskapsmålare, men jag ville åt ett annat håll. Jag började titta bland annat på CoBrA-gruppen och på Art Brut. Jag ville bort från handens skicklighet. Istället sökte jag en direkt förlängning av en barnslig hand. Jag kämpar ännu med att få det direkta uttrycket. Jag har lärt mig att vara hård mot mig själv, jag accepterar bara det som får en känslig linje, inte det som löper iväg i skicklighet.


Anna: Hur kommer det sig att du finns representerad i Gripsholms porträttsamling och på Uffizierna i Florens?

Stig: Jag fick ett brev från italienska ambassaden där jag tillsammans med elva andra svenska konstnärer bjöds in att delta på en stor europeisk självporträttutställning på Uffizierna. Detta var 1981. Jag vet inte riktigt hur mitt namn kom med i sammanhanget. När det gäller Nationalmuseum så tillfrågades jag 1991 om jag kunde göra ett porträtt av Rolf Edberg till Gripsholm. Det blev lite speciellt eftersom min collageteknik är ovanlig i porträttsamlingen. Men Nationalmuseum accepterade den och bilden valdes också ut för att visas i den permanenta samlingen.

Image
Självporträtt med guldfisk, 1994. © Stig Olson/BUS 2009.

Anna: Om du skulle sia om framtiden – vad tror du att du kommer att arbeta med framöver?

Stig: När jag ser tillbaka på mitt konstnärskap ser jag att jag ofta gjort bilder som har varit besvärliga för mig. Det kan ha handlat om hur jag mått, om miljöproblem och så vidare. Helvetet är ju lättare att skildra än himlen, sägs det. De senaste åren har jag velat skildra det jag tycker om. Fröding är ett sådant tema, men där finns ju ändå mörka och destruktiva drag. På senare tid har jag arbetat med att porträttera mina idoler inom jazzmusiken. Jazzen är för mig något som är odelat positivt. Kanske är tiden inne för mig att börja måla det jag verkligen tycker om?!


Red anm: Stig Olson drabbades 2004 av en stroke som gjorde honom halvsidigt förlamad. Numera har Stig Olson, som alltid varit vänsterhänt, tränat upp högra handen och han målar nu dagligen.

 

Med stöd av: Casco Adhesives AB, Huvudkontoret i Kristinehamn, HSB, ICA Maxi, Vasallen AB, Nya Wermlands Tidningen och Kristinehamns Bostads AB.