KONSTRUKTION OCH PROCESS ”Konstruktion och process” var en internationell konstutställning som anordnades i en industrilokal i Lodz, Polen, i december 1981. Samma månad infördes undantagstillståndet, och alla kontakter med utländska konstnärer stoppades. Inte förrän i början av 90-talet kunde projekten ”konstruktion och process” och ”Artist’s Museum in Lodz” återupptas på plats i staden Lodz. Vad har då detta att göra med Björn Molins och Mio Nilssons utställning i Panncentralen på Kristinehamns museum? Kanske inget alls, kanske en hel del. Även Panncentralen är en gammal industrilokal, med en härligt ”rå” känsla som förhoppningsvis kommer att bevaras vid ombyggnaden till museum. Liksom polackerna och amerikanerna i ”konstruktion och process” har Mio Nilsson och Björn Molin utfört sina verk på plats, i och för Panncentralens rum. Detta är en konstruktion. En konstruktion där hela rummet ingår och där många tekniska problem måste lösas. Det är också en process. Det väsentliga är inte bara det färdiga resultatet, det som ni nu ser när ni går in i rummet, utan också processen som lett fram till resultatet. Och processen fortsätter. Den fortsätter i min text. Den fortsätter i er, när ni ser utställningen. Av Mio Nilsson ser ni hundratals tallrikar i glaserad keramik, alla olika. De har bränts i konstnärens ateljé i Arvika och placerats på ett stort, grått podium som fyller nästan hela golvet. Ni går runt längs podiet och ser Björn Molins stora målning på kortväggen vid ingången. Under de två veckor han nu har tillbringat i Panncentralen har han arbetat med denna bild, och dessutom med några mindre verk som visas i ett annat rum. Varje dag har processen dokumenterats med ett digitalt fotografi. Dessa fotografier kommer att sammanställas till en bildserie som skall visas på Internet, så att var och en som ser målningen skall kunna ”gå tillbaka” i processen. Det är en lysande idé att låta Björn Molin och Mio Nilsson arbeta tillsammans. Deras arbete har många likheter, trots att den ene är målare och den andra är keramiker. Båda är ganska okända men mycket intressanta konstnärer – och definitivt bland de mest intressanta i regionen runt Vänern. Båda är mer intresserade av rum, ljus, färg, strukturer och material än av att ”avbilda” något. Ändå finns det mer än så i deras arbeten, men endast antytt. En känsla mer än ett budskap. Med sitt handarbete formar Mio Nilsson tallrik efter tallrik, kärl efter kärl. Varje gång är detta en unik händelse, en särskild process där resultatet avviker från hur vi förväntar oss att den typiska ”tallriken” ser ut. Spåren efter konstnärens fingrar blir en sorts språk – gester utan ord. Satta i raka rader på podiet blir tallrikarna en sorts berättelse, eller en bild av det individuella och det kollektiva (skillnaden mellan tallrikarna och Tallriken). Det är nog oväntat för många att tallrikar kan berätta eller betyda något. Tallriken förväntas inte vara något annat än en tallrik. Tallriksmakaren kallas inte konstnär utan designer, eller i bästa fall konsthantverkare. Rätten till berättandet eller det ”konstiga” förbehålls konstnären. Men i så fall är Mio Nilsson konstnär. | För en målare som Björn Molin är problemet det motsatta. Än idag, efter hundra år av modernism eller post-modernism, förväntas målare måla så att man ser vad det föreställer. Däremot kräver ingen att en tallrik eller en byggnad skall föreställa något. Det moderna måleriet har ofta gått ut på att ifrågasätta detta, att visa att en bild kan ha en betydelse trots att den inte betyder eller avbildar något bestämt. Björn Molin och Mio Nilsson kan mötas eftersom de båda arbetar i denna anda. En förmiddag talar jag med Björn Molin om begreppet ”radikalt måleri”. Det låter kanske som om det skulle handla om industrimotiv och röda fanor, men i det här fallet är vi långt från både LO och KPML(r). Vi tittar på en gammal artikel ur konsttidskriften Paletten (nummer 2 1959) som handlar om Molins idoler inom det ”radikala” spanska måleriet vid denna tid. Den mest kände är Antonio Tapies. Hans målningar kan likna själva jorden med skrovliga eller ”sandiga” strukturer och med jordfärger som umbra, ockra, jordgrönt… De avbildar ingenting: ingen-ting... Men de är ting. I dessa ting har Tapies ristat eller skulpterat former och tecken som kunde få en dold men laddad betydelse i Francos fascistiska och katolska Spanien: kors, sår, kanske tortyrredskap… Det är knappast någon tillfällighet att Tapies påverkade många konstnärer i Polen, som ju också var ett totalitärt samhälle. De ”radikala” målarna i Spanien och Polen kunde inte avbilda det våld de såg. Däremot kunde känslorna uttryckas med gester utan ord, utan motiv. De lurade makten. Och därmed är vi tillbaka till ”Konstruktion och process”. Men Molins radikala måleri handlar mer om naturen och fysiken, jorden och universum, mikrokosmos och makrokosmos. Han använder begrepp som ”gravitation” och ”event horizon” (händelsehorisont) för att beskriva sitt arbete. Hans målning ”Gravitation” från 1995 äger jag själv, och jag har den alltid uppe. ”Gravitation” är ju tyngdkraft, det som håller oss kvar på jordens yta. Och på detta sätt får jag förklara varför jag behöver målningen ”Gravitation”. Den håller mig kvar på jorden. Detta är en känsla som inte kan formuleras, endast antydas. Bildens strukturer i olika nyanser av grönt, gröngrått och gröngult är kanske lugnande på ett rent biologiskt sätt. Men där finns också en kontrast i form av två små, röda rektanglar som spelar mot det gröna. Utan dem hade bilden varit kaotisk och utan fokus. Med dem uppstår däremot balans, spänning och ”liv”. Så litet kan behövas för att göra en bild komplett. Liknande rektanglar, men nu i en mjukt sandfärgad nyans, återkommer i den nya, stora bilden i Panncentralen. Det sandfärgade, det vita och det grå dominerar. I bildens övre del finns former som kan påminna om löv och grenar, längre ner en ”skrift” som knappast avslöjar sin betydelse. Ännu längre ner syns en konstruktion: ett ”skelett” av tunna streck. Kanske en boning? Framför allt är bilden en mångtydig yta, ett antal spår av en process där ”framför” och ”bakom”, ”upp” och ”ner” hela tiden bytt plats och slutligen ”balanserats”. Det är en ”event horizon”, en horisont av händelser där varje händelse kan verka slumpmässig men där helheten visar ett mål, en avsikt. Samma tänkande finns i astronomins analyser av skeenden i universum, eller i den skenbart slumpmässiga musiken av kompositören Xenakis. Detta kan jämföras med samspelet mellan individ och struktur i Mio Nilssons installation: ett strikt rutmönster av unika ”händelser”. I denna utställning rör vi oss i en ständig växelverkan mellan struktur och händelse, mellan jordens kosmos (mikrokosmos) och universums kosmos (makrokosmos). Jag hoppas att dessa processer, av två mycket begåvade konstnärer, kommer att ge er en upplevelse lika rik som min. Fred Andersson
Konstkritiker |
