Astrid Sylwans (1970) måleri rör sig inom ett starkt, abstrakt formspråk med mycket färg i olika lager och strukturer. Formaten på målningarna är oftast stora och det, tillsammans med det expressiv och abstrakta formspråket, knyter tydligt an till en genre som tillbaka i tiden varit reserverat för det manliga, modernistiska konstnärsgeniet. Väl medveten om de historiska förutsättningarna ger hon sig med stort självförtroende in på den domänen. Nuet är sällan eller aldrig början till något helt nytt, utan något som byggts upp under tid. Sylwan vänder inte influenserna från det tidigare måleriet ryggen utan arbetar aktivt mot en historisk horisont mot vilken hon kan mäta sina målningar.

Astrid Sylwan bor och arbetar i Stockholm. På kort tid har hon nått stora framgångar i det svenska konstlivet. Sylwan har tilldelats Fogelquist-, Peter Dahl- och Bærtling-stipendierna och under 2009-10 finns hennes verk med på den turnerande Carnegie Art Award-utställningen. Verk av konstnären återfinns också i ett flertal offentliga samlingar.

Text av Thomas Millroth nedan. 

English version (PDF)

Utställningen I hjärtat av hjärtat av landet är döpt efter William Gass novell (om en man som mer eller mindre ofrivilligt återvänt till sin barndoms armhåla i mellanvästern). Jag tänkte mycket på novellen när jag betraktade Ölmeslätten bakom frostblommorna på bussfönstret, på väg till muséet där jag fått i uppdrag att iscensätta en samlingsutställning på temat Värmland med hjälp av verk ur muséets samlingar. Huvudpersonens öde liknade mitt. Och mellanvästern liknar Värmland.

Värmland skildras alltid som lite skojfriskt, harmlöst och tokroligt — det är bara här som ett humorcoverband får en egen billboard vid motorvägen. För mig är Värmland en avsugning för 200 spänn i Sörmoskogen; den thailändska frun som skuggar makens mullet på OBS (han bär en Iron Maiden t-shirt och kamouflagebyxor, ingen säger ett ord); övergivna, postapokalyptiska bruksorter där folk dör en masse i vendettor eller av överdoser ála Grönland. För mig är Värmland ett avklingande amfetaminrus och snöröken bakom en ensam timmerbil på E18. Om jag ska göra en utställning om Värmland, så är det detta Värmland jag måste skildra.

Marcus Granberg
Curator